Folkparken – Folkhemmets sista bastion

Socialdemokratin har för länge sedan övergett alla ambitioner att genomföra reformer som skulle kunna flytta fram arbetarklassens positioner och förändra styrkeförhållandena i klasskampen. Drömmarna om det gamla folkhemmet har förvandlats till inflationsbekämpning, nedskärningar, budgettak och bugande för kapitalet. Detta är något vi marxist-buggister beskådar utan minsta förvåning. Den reformistiska delen av arbetarrörelsen har alltid varit dömd att misslyckas.Men vad händer då med alla de som lagt sin förtröstan och sitt hopp på en rörelse som från början varit dömd att svika dem?


Vi möter dem ständigt, i varje stad och glesbygd från Smygehuk till Haparanda, hundratusentals arbetare som knutit näven i fickan allt för länge. I folkparkerna samlas vi, stärker vårt kollektiva självförtroende, dansar och förvaltar det som vi en gång med stolthet byggt upp. Den revolutionära potentialen och klassmedvetenheten stärks dag för dag när nyliberalismens bombräder intensifieras.

Varje dansbandslåt som gått från rappakalja till marxism är ett skyddsvärn, varje bugg och foxtrott som gått från förvirrad parningslek till taktfast beslutsamhet är en erövrad fästning.

Folkparken har blivit en symbol för en tid då arbetarklassen var på frammarsch, för en tid då inget fick stå i vägen. Folkparken har blivit folkhemmets sista bastion.